Iotas historia, från min synvinkel, del 4.
Den här delen kommer handla om när INQ avancerade ifrån Ostarna, detta inkluderar ostarnas fall och Klanens (som skulle byta namn?) uppkomst. Även Syrakusas fall får en liten del av berättelsen.
Djävulsön och Huvudön var övertagna av INQ. Vinsten gick till INQ, tror det stod ca 15-3 (INQ mot Syrakusas + Ostarna) i tagna städer (höftade på summan) vid det här skedet. En taktik som skulle visa sig vara effektiv var att när INQ fick sina städer belägrade så lät de Ostarna fylla på med biremer i belägringen, för att sedan anfalla flera andra städer och belägra dem istället. Jag vet inte hur många gånger den här norska växlingen fungerade men ZTS taktik var riktigt effektiv, jag minns första gången den användes. Vilket resulterade med att vi nollade en av Iotas mer skickliga spelare, PGAG.
Vi det här skedet var det fortfarande osäkert vilken allians som skulle ta kommandot i Iota, Friska glada INQ, med sina spontananfall och planerade offensiver. Eller gigantiska Osten med sina enorma ALL-IN-offensiver. Det skulle visa sig att INQ vann striden tillslut, jag tror att INQ vann för att de vågade satsa, vi vågade ha offensiver varannan dag. Medans Ostarna sällan hade sina offensiver. Vi det här skedet var Korvgrillen och ZTS stridsgeneraler men det skulle ändra sig, lotten föll på mig. ZTS skulle på Scoutläger i 9 dagar och Korvgrillen skulle göra något annat, en ledare gör vad som krävs för sin allians, jag kom ihåg att i början sa jag "Jag kan göra vad som helst, förutom att vara anfalls-general". Nu var jag dock tvungen att styra upp rodret för alliansens skull. Jag bestämde mig för att följa dessa ledord när jag dirigerade anfallen:
1, Alla fiender (Ostarna plus Syrakuserna) ska bort från våra öar.
2, Fienderna ska tryckas så långt ut på kartan som möjligt.
3, Den fiende som hinner visa ryggen och flyr kommer en dag återvända med KS.
Dessa tre punkter kan faktiskt förklara hur det kommer sig att INQ är i Mitten och fiende-allianserna är runtomkring på kartan. Tänk på det.
Detta innebar, att jag skulle börja inleda en nästintill häxjakt på samtliga fiender. De skulle inte få infinna sig på våra öar och spelare som en gång hotar oss ska inte hota oss igen. Taktiken skulle visa sig vara effektiv, väldigt effektiv. Jag hade inte insett vilken krigsmaskin INQ var förrens man själv styrde den, pekade på vilket mål, bestämde tid och datum, och staden blev tagen. Jag personligen tyckte att det kändes så enkelt att jag inte längre valde strategiska städer för min egna del, jag tog mest städer av spelare jag antingen störde mig på eller var ledare för andra fiende-allianser. Det kändes nästan för enkelt. Det skulle visa sig att mina misstankar hade en sanning, Ostarnas Sällskap hade en långsiktigt strategi i bakhuvudet. Mer om det senare.
Dessvärre hade Syrakusas inte samma långsiktiga tänk, eller förmåga att starta sin krigmaskin, de hade förlorat sina nyckelspelare från Huvudön, deras triumfkort lämnade alliansen för att gå över till INQ, och deras huvudledare var i SL för länge för alliansens bästa. Den enda som kunde styra rodret i skeppet som snart skulle sjunka var Maran, som jag gång på gång bad lämna Syrakusas, jag vet aldrig om hon uppfattade mina inviter till att få gå över till INQ men det blev aldrig av. Tillslut kunde hon inte styra rodret utan fick kapitulera. Syrakusas hade gjort sin sista strid. Från askan av Syrakusas skulle allianser som Bananer i Pyjamas och KelKO födas, varpå dessa allianser slogs ihop.
När Syrakusas föll, blev det lite av en dominobrickor, nu var det inget krig längre, det var en slakt. Ostarna hade förlorat en samarbetspartner och försökte lösa detta genom att erövra städer av Syrakusas, men de var inte de ända. INQ ville även ha sin rättmätiga del av kakan och ta strategiska städer på öarna. Nu när krigmaskinen INQ bara hade en front att fokusera på, nämligen ostarna. Samtidigt som Ostarna hade skapat fler ovänner än vänner under tiden de var dominerande på Iota, ville flera allianser hjälpa INQ med striden, även om hjälpen inte blev som INQ hade tänkt sig, var de ändå till nytta. Detta gjorde att Ostarna blev omringade, bortsett från ett håll. Och det var bakom VP rygg.
INQ och VP goda relationer i början av världen, jag kom ihåg den dagen då VP skrev till INQ och frågade om förbund, vid det här skedet var INQ såpass små och vi trodde aldrig att vi skulle bli så stora att krig långt ner i söder skulle bli aktuellt, och därför tackade vi nej till förbund med de. Detta skulle få en dyr nota.
Dag för dag valde jag ett nytt mål, ö för ö blev våran och fiende för fiende spelare blev nollad. Vi fick ett nytillskott från Ostarna, Capitano valde att gå över till INQ, och faktum är att Capitano är den enda spelaren som har varit en fiende som jag har döpt en av mina städer efter, jag döper mina städer efter spelare jag vill hedra lite extra. Lite efter detta upptäckte jag en tidig morgon, Ostarna finns inte längre. Jag visste sen innan att de hade börjat försöka skapa ett fäste bakom VP för att säkra sig och detta skulle visa sig vara mycket effektivt, ett riktigt geni-drag (Jag tror det är mestadels CheddarBoB och Dejarl som ska få credd här). Men jag trodde däremot inte att de skulle låta Ostarnas Sällskap falla och skapa en ny allians, som heter klanen.
Vad hände Cheddar? Ni skulle byta namn!. De kickade spelare som var i stridszonen mot INQ, men några av ledarna hade fortfarande städer på områdena där INQ var. Detta gav mig läget att få uppnå en av mina mål, att ta städer av Fiende-ledare. Enligt mig en av de mer roliga bedrifterna jag har uppnått var när jag lyckades få in 2 KS, ett mott Dejarl och ett mot Walfrid, inom beloppet på 1 timma och 5 minuter och klarade av att belägra båda städerna. Även om ostarna/klanen inte brydde sig om att bryta belägringar om städerna togs på INQ öar, de ville bara retirera baklänges och få hjälp av VP, som hade någon form av förbund med Ostarna/klanen. Jag visste redan nu, att fienden var mäktigare än någonsin. Har ni sett filmen "Alexander The Great"?
http://www.youtube.com/watch?v=QE0-39J29Zg
Jag kände mig som Alexander när han missade spjutkastet mot Dareios III. Här har ni klippet. Klanen hade lyckats fly så långt att jag aldrig skulle kunna få alliansen att falla, jag hade misslyckats. Jag visste redan då att en dag skulle Klanen bygga upp sig och bli en krigsmaskin.
